Konflikträdd
Konflikträdd? Nope, det kan man inte kalla mig iaf.
Jag har ofta fått höra att det är så bra att jag kan stå för vad jag tycker och tänker, att jag på ett enkelt sätt kan förklara och förmedla min känsla och vad jag har på mitt hjärta. Jag anser inte alltid själv att jag tycker att jag är så särskilt bra på det. Men till och med min chef har sagt att det är så bra, han vet att jag är ärlig och vet var han har mig. Vet att jag inte är personen som brusar upp och slänger ur mig nåt, utan kan diskutera saker. Och jaa, jag måste väl börja inse att jag nog är mer ärlig och rättfram än kanske man är rent allmänt. Eller vad vet jag! Men jag vet iaf att jag är en person som har väldigt svårt för oärlighet, smusslande bakom ryggen och skitsnack. Det visar på svaghet från den som gör så, visst, det vet jag. Och som alla säger "det är de som äger problemen". Visst. Men ändå. Jag tycker det är bland det ofinaste på en människa, att ha sådana drag. Vi har bl a ett par sådana månniskor på jobbet. Som bara snackar och smusslar bakom andras ryggar. Och som verkligen inte kan ta det då de blir konfronterade! Tragiskt.
Jag och hjärtat brukar diskutera konflikträddhet och sådana saker, intressanta saker. =) Och vi är ganska olika där. Jag tycker inte att konflikter ens behöver uppstå, då man i tid tar tag i saker och berättar hur man känner. Men det är ju faktiskt inte alltid så enkelt. Man måste ju trots allt ha en mottagare som tar din känsla på rätt sätt. Som kan se och förstå. Inse att en annan KAN känna på det ena eller det andra sättet. För gör mottagaren inte det... Ja, då uppstår ju en konflikt ändå. Som dessutom kanske inte går att lösa, då man vägrar att se det från den andras sida. Och då har man kanske själv gjort allt i sin makt för att förhindra en konflikt! Och så uppstår den ändå! Knäppt va? Det här var saker vi diskuterade mycket på UGL-Utbildning av Grupp och Ledarskap. Hur viktig det är att ha en mottagare. Annars är det ju nästan samma som att bara stå och banka skallen i väggen. En vägg är där, en mur. Inget går fram ändå liksom.
Jag är inte konflikträdd, jag kan säga var skon klämmer, medans hjärtat mitt är lite mer av den typen som kan gnissla tänder och bita ihop, trots att han känner sig orättvist behandlad. Vad är rätt, vad är fel? Inget så klart. Vi är ju alla olika. Men att kunna prata, kunna ge och ta feed-back. Se varandra, lyssna, ta till sig och förstå. Det är ju det viktigaste! Då löser man allt! Det präntades in i skallen på UGL i 3 dagar!
Jag har ofta fått höra att det är så bra att jag kan stå för vad jag tycker och tänker, att jag på ett enkelt sätt kan förklara och förmedla min känsla och vad jag har på mitt hjärta. Jag anser inte alltid själv att jag tycker att jag är så särskilt bra på det. Men till och med min chef har sagt att det är så bra, han vet att jag är ärlig och vet var han har mig. Vet att jag inte är personen som brusar upp och slänger ur mig nåt, utan kan diskutera saker. Och jaa, jag måste väl börja inse att jag nog är mer ärlig och rättfram än kanske man är rent allmänt. Eller vad vet jag! Men jag vet iaf att jag är en person som har väldigt svårt för oärlighet, smusslande bakom ryggen och skitsnack. Det visar på svaghet från den som gör så, visst, det vet jag. Och som alla säger "det är de som äger problemen". Visst. Men ändå. Jag tycker det är bland det ofinaste på en människa, att ha sådana drag. Vi har bl a ett par sådana månniskor på jobbet. Som bara snackar och smusslar bakom andras ryggar. Och som verkligen inte kan ta det då de blir konfronterade! Tragiskt.
Jag och hjärtat brukar diskutera konflikträddhet och sådana saker, intressanta saker. =) Och vi är ganska olika där. Jag tycker inte att konflikter ens behöver uppstå, då man i tid tar tag i saker och berättar hur man känner. Men det är ju faktiskt inte alltid så enkelt. Man måste ju trots allt ha en mottagare som tar din känsla på rätt sätt. Som kan se och förstå. Inse att en annan KAN känna på det ena eller det andra sättet. För gör mottagaren inte det... Ja, då uppstår ju en konflikt ändå. Som dessutom kanske inte går att lösa, då man vägrar att se det från den andras sida. Och då har man kanske själv gjort allt i sin makt för att förhindra en konflikt! Och så uppstår den ändå! Knäppt va? Det här var saker vi diskuterade mycket på UGL-Utbildning av Grupp och Ledarskap. Hur viktig det är att ha en mottagare. Annars är det ju nästan samma som att bara stå och banka skallen i väggen. En vägg är där, en mur. Inget går fram ändå liksom.
Jag är inte konflikträdd, jag kan säga var skon klämmer, medans hjärtat mitt är lite mer av den typen som kan gnissla tänder och bita ihop, trots att han känner sig orättvist behandlad. Vad är rätt, vad är fel? Inget så klart. Vi är ju alla olika. Men att kunna prata, kunna ge och ta feed-back. Se varandra, lyssna, ta till sig och förstå. Det är ju det viktigaste! Då löser man allt! Det präntades in i skallen på UGL i 3 dagar!
Kommentarer
Trackback
