gooseberrylane

Jag har läst lite om det här med barns sömn och detta är tydligen summan av kardemumman.

Att trygga barn kan somna och sova själv. Varför jag läst om det över huvudtaget är för att lillhjärtats sövningar ändrades i senhöstas och det har hållt i sig tills nu. Hon blev förkyld någon gång under hösten, var lite kinkig vid läggning och sov mer oroligt än vanligt. Och sen hängde det som bara med, det fortsatte så. Säkerligen kan väl hennes utveckling etc också ha påverkat det hela. Men oron gjorde iaf att vi satt med henne tills hon somnade.
Ibland kunde hon ligga vaken och bara stirra på en, som ett slags kontrollbehov att "du försvinner väl inte nånstans, jag har ögonen på dig". Hade man otur kunde hon ligga så i 1,5 h, toktrött och sedan jätte ledsen om man försökte gå ut. Detta gjorde att jag och papi ibland inte fick så mycket tid att ses på kvällarna...

Vi har ju haft turen att läggningarna oftast varit ganska smärtfria för oss. Vi har gosat, sjungit vår godnattvisa, pussat godnatt och sen har hon sovit. Och vi har kunnat gå ut. Men det ändrades som sagt i höstas. Hon blev verkligen tokledsen då vi försökte gå ut. Och när hon vaknade på nätterna ropade hon "mamma,mamma" och stod i spjälsängen. Så man fick stiga upp, stryka henne över håret, hyssja och lägga ner henne igen. Det kunde man periodvis få göra flertalet gånger under nätterna. Inte kul om man är som jag, som inte kan somna om på tre sekunder.

Men nu kände vi med papi att vi gärna ville se om vi kan få tebax den duktiga tösabiten som kan somna och sova själv. Plus att vi kände att vi också måste få lite tid för varandra. Det tär när läggningarna är långa och krångliga. Lillpruppan är frisk, förskolan har inte börjat än etc, så nu tyckte vi var en bra tidpunkt att testa. I söndags var första kvällen.

Jag tog nattningen, vi gjorde allt som vanligt; gosade, sjöng, pussade god natt, strök över håret och sa att vi finns här. Dock med den stora skillnaden att jag sen gick ut. Naturligtvis blev lillhjärtat ledsen och grät. Jag gick upp efter en stund. Hon blev tvärtyst. Jag strök över håret, pussade, sa att vi finns här, god natt och gick ner. Gråt. Jag gick upp efter en stund, samma procedur. Så där höll vi på 15-20 minuter och sista gången jag gick ner så godtog hon det, inget mer gråt och hon somnade. Och hon sov riktigt bra hela natten, inte alls oroligt och jag var inte uppe en enda gång. Hon vaknade kl. 8.
Igår kväll gjorde jag samma sak med den skillnaden att lillpruppis inte grät. Jo, hon grät till några sekunder, men när jag hade kommit ner för trapporna hade hon redan tystnat. Och natten sov hon himla bra. Jag var vaken då hon vaknade till en gång i natt, men hon somnade om själv. Utan ett ord. Inga rop på mamma. Ikväll gjorde vi samma sak och, än så länge, har allt gått lika bra som igår. Känns underbart! Hoppas detta håller i sig, att vi får tillbaka våra läggningsrutiner från förr. =) Håll tummarna!
Nu ska vi njuta av tiden vi får tillsammans. Med lite kladdkaka och kaffe!