gooseberrylane

 

I några dagar har jag tänkt på ett par bekanta, undrat hur de har det och tänkt att det vore trevligt att ses. Jag skickar ett sms och får så himla tragiskt nog veta att de inte riktigt orkar ses på grund av att de troligen kommer att förlora bebisen de väntar... Och jag blir så himla ledsen för deras skull! Ibland är det bara så orättvist! Usch... Och klart att jag blir extra illa berörd för att jag ju själv är i samma sits, väntar barn. Det hade ju kunnat vara vi... Man vet knappt vad man ska säga. Trots att jag alltid varit av den åsikten att det är ganska otroligt att kroppen kan särskilja det som är livsdugligt från det som inte är det, så kan jag inte tänka så den här gången. Så himla ledsamt bara! Tänker på er och skickar massa värmande styrkekramar. Föga tröstande kanske.

 

Ja, annars då? Jag och tjoppan har njutit av vädret idag. Varit ute med pulkan, bakat fler semlor och inväntat pappaD. Oj, så glad hon blev då han kom hem! Så himla roligt att se. Nu är det slapp på soffan och försöka samla kraft inför en ny arbetsvecka.