gooseberrylane

efter en riktigt bra utbildningshelg på Medlefors Folkhögskola.

Ja, det är ju verkligen en klassiker man inte får missa. Stödpersonsutbildningen sista helgen i februari, på Medlefors Folkhögskola i Skellefteå. Vi har alltid så trevligt. Otroligt god mat och spännande föreläsare. Lite bastu och bad, mingel och skratt. 
I år var det bl.a en kille som föreläste om ADHD och Asperger, han har dessa funktionsnedsättningar själv. Egen erfarenhet så att säga.
En annan föreläsare var en tjej som föreläste om depression och självmordstankar. Även där av egen erfarenhet. Det var väldigt intressant! Hon pratade också om hur vanligt det är med dessa saker och man inser ju verkligen att det praktiskt taget är var och varannan som varit eller är deprimerad, mer eller mindre.
Det intressanta som hon berättade var hur det började, spiralen nedåt, hennes känsla av misslyckande och hur fler och fler saker började betyda mindre och mindre för henne. Hon hade fullt upp med att bara orka hantera sin egen vardag. Till slut blev hon så ledsen över att hon kände så lite empati för andra, då hon till och med inte orkade bry sig om sin käre bror. Som hon alltid tyckt så mycket om och varit så nära. Hon blev nästan lite rörd då hon berättade om det. Man kan verkligen förstå smärtan. Hur det måste kännas då man bara tappar allt runtomkring sig, sådant som varit viktigt och kärt, men inte känner nåt för det, knappt bryr sig. Och sedan står man där ganska ensam och tom, och inte ser så mycket mening med saker och ting. Usch!