Rättigheter
Är rättigheter, men... Är de verkligen det?
Detta inlägg kommer att vara lite annorlunda. Den som har svårt för personliga texter eller tankar kan sluta läsa nu. För att sortera tankar ordentligt brukar jag skriva av mig saker. Och gör det här och nu.
Jag har funderat mycket det senaste året då jag varit med om än det ena, än det andra. Både själv och genom andra. Jag är så fundersam över vad man som person verkligen har rätt till. Och då menar jag så simpla saker som att tycka, tänka och känna det man gör.
Jag, och antagligen de flesta av oss, tror vi äger våra tankar och känslor samt har rätt till att tycka och känna si eller så, men gör vi verkligen det? För är det inte nog så ofta så att någon försöker omvända dig från att tänka eller känna si eller så? Ifrågasätter dig och dina känslor. Varför? Jag har svårt att förstå varför man gör så mot någon annan.
Jag kan ta ett exempel. Om pappaD till exempel kommer och säger åt mig "Du, jag känner....(bla bla), för att...." Kontrar jag då med "Men hur tänker du?! Hur kan du känna och säga så?" Försöker jag ge honom skuldkänslor för det HAN känner? Känslor han känner av en orsak, som han inte rår eller styr över. Svaret är NEJ, jag ifrågasätter inte hans känsla. Det är som att ifrågasätta det faktum att någon känner sig skitnödig! Lika dumt och onödigt. Känner man nåt så känner man nåt och man har all rätt att utrycka det. Eller? Man ska inte behöva skämmas eller få pålagt skuld för saker man känner eller tycker. Man ska inte behöva be om ursäkt för sin existens!
Tyvärr verkar dessa saker inte alltid vara så självklara för andra. Under det gångna året har det varit flera händelser som jag, eller några andra, varit med om, där man fått känslan av att man är konstig eller knäpp för att man tänker eller känner på ett visst sätt. Det bästa vore tydligen att man drog på sig sitt fejkansikte, låtsades som att allt är som det ska och snackar bakom ryggen i stället. Som så många gör. För DÅ är ju allt som det ska. Eller...? För vissa verkar ju tycka att det är så man ska leva och vara. Och ja, de som tycker det får tycka det. Jag bryr mig inte. Men jag vill inte vara sån. Jag talar hellre om ifall jag tar illa vid mig av något. Och jag gör det inte så att jag bara spyr galla över den personen, grälar eller förbannar. Talar utifrån MIN känsla som JAG äger. Som jag hoppas jag har rätt till. Man kan tycka olika men jag anser inte att man har rätt att klanka ner på en annans känslor!
Detta inlägg kommer att vara lite annorlunda. Den som har svårt för personliga texter eller tankar kan sluta läsa nu. För att sortera tankar ordentligt brukar jag skriva av mig saker. Och gör det här och nu.
Jag har funderat mycket det senaste året då jag varit med om än det ena, än det andra. Både själv och genom andra. Jag är så fundersam över vad man som person verkligen har rätt till. Och då menar jag så simpla saker som att tycka, tänka och känna det man gör.
Jag, och antagligen de flesta av oss, tror vi äger våra tankar och känslor samt har rätt till att tycka och känna si eller så, men gör vi verkligen det? För är det inte nog så ofta så att någon försöker omvända dig från att tänka eller känna si eller så? Ifrågasätter dig och dina känslor. Varför? Jag har svårt att förstå varför man gör så mot någon annan.
Jag kan ta ett exempel. Om pappaD till exempel kommer och säger åt mig "Du, jag känner....(bla bla), för att...." Kontrar jag då med "Men hur tänker du?! Hur kan du känna och säga så?" Försöker jag ge honom skuldkänslor för det HAN känner? Känslor han känner av en orsak, som han inte rår eller styr över. Svaret är NEJ, jag ifrågasätter inte hans känsla. Det är som att ifrågasätta det faktum att någon känner sig skitnödig! Lika dumt och onödigt. Känner man nåt så känner man nåt och man har all rätt att utrycka det. Eller? Man ska inte behöva skämmas eller få pålagt skuld för saker man känner eller tycker. Man ska inte behöva be om ursäkt för sin existens!
Tyvärr verkar dessa saker inte alltid vara så självklara för andra. Under det gångna året har det varit flera händelser som jag, eller några andra, varit med om, där man fått känslan av att man är konstig eller knäpp för att man tänker eller känner på ett visst sätt. Det bästa vore tydligen att man drog på sig sitt fejkansikte, låtsades som att allt är som det ska och snackar bakom ryggen i stället. Som så många gör. För DÅ är ju allt som det ska. Eller...? För vissa verkar ju tycka att det är så man ska leva och vara. Och ja, de som tycker det får tycka det. Jag bryr mig inte. Men jag vill inte vara sån. Jag talar hellre om ifall jag tar illa vid mig av något. Och jag gör det inte så att jag bara spyr galla över den personen, grälar eller förbannar. Talar utifrån MIN känsla som JAG äger. Som jag hoppas jag har rätt till. Man kan tycka olika men jag anser inte att man har rätt att klanka ner på en annans känslor!
Kommentarer
Trackback
